Om boken: årtal / Platons "Timaeus" är den enda systematiska konturen av Platons kosmologi, som hittills endast förekommit i en spridd och slumpmässig form. Detta skapade Timaeus berömmelse i minst femtonhundra år. Här konstrueras slutligen själva konceptet med en generativ modell. Timaeus tar prototypen (paradigmet) av alla ting och dess generativa eller skapande kraft (demiurgen), så att den "generativa modellen" är det mest exakta uttrycket för dessa principers gemensamma verkan. Den generativa modellen skapar en värld av idéer, eller högre gudar, och dessa högre gudar skapar kosmos med dess synliga gudar (himlakroppar) och alla dess enskilda delar. Begreppet ren materia är också tydligt formulerat som en evig bärare, som uppfattar eviga idéer och därigenom förvandlar dem till verkliga kroppar och själar, redan underkastade processerna av bildning, skada och ökning, d.v.s. verklig uppkomst och förstörelse. Den kombinerade handlingen av kosmiska idéer och materia skapar allt som verkligen existerar, inklusive förstås människan. Platon talar mycket detaljerat om den kosmiska essensen av inte bara människan i allmänhet, hennes själ och kropp, utan även vart och ett av hennes individuella kroppsorgan. Som ett resultat får vi här för första gången en systematisk konstruktion av kosmos som en levande helhet, aldrig döende och evigt roterande i sig själv, men med möjlighet till alla typer av skador, såväl som enskilda elements och delars död ingår i den övergripande kosmiska helheten.